Fu

Fu är det japanska ordet för olika glutenprodukter. Det vanliga ordet i Sverige (och resten av västvärlden) är seitan.
Seitan är också ett japanskt ord, men det är ett ord som är ganska okänt i Japan – det är ett ord som hittades på av George Ozawa, farbrorn som grundade makrobiotiken, och syftade mest på gluten kokt i sojasås. Vanlig japansk gluten har en konsistens som inte påminner särskilt mycket om den vanligaste seitan-sorten som man hittar på burk.

En sorts gluten som nog inte går att hitta utanför Japan är namafu (färsk fu). Den görs genom att ånga en blandning av gluten och mochirismjöl, och ofta färga den och forma den till blommor eller djur.
Den kan exempelvis användas i soppor. Här är några bilder som jag lånat från en japansk fu-butik:

En vanligare och billigare sort är yakifu (rostad fu), som är gjord på gluten som har jästs med bakpulver och sedan rostats tills det blivit torrt. En fördel med det är att det håller sig hur länge som helst. Yakifu finns också i många olika former, men tyvärr har jag inte sett det i Sverige – däremot går det förstås att få tag på på nätet.

Här är lite yakifu som jag har hemma:

På bilden ser vi yakifu-sorterna shonaibu och kurumabu.
Dagens japanska: Shonai är en liten japansk stad där man antagligen började tillverka fu i formen av tunna remsor, som de vi ser till vänster, och kuruma betyder kärra/bil – antagligen har den här fu-varianten fått sitt namn av att den är formad som hjul.

Båda de här sorterna passar bra att slänga ner i soppor. De smakar inte så mycket, men tar upp smak från soppan, och har en ganska trevlig konsistens – mjuk men lite tuggig.
Shonaibu kan man låta koka med i soppan ungefär en minut – om den kokar längre blir den lätt för mjuk. Kurumabu får man lägga i blöt i kallt vatten i ungefär tio minuter, och sedan krama ur och skära i bitar innan man lägger den i soppan.

Här är lite misosoppa med morot, wakame och shonaibu:

Det är tyvärr rätt svårt att fotografera soppor när alla ingredienser tenderar att sjunka till botten! Jag har läst att proffs i kokboksbranschen häller lim i soppan för att få ingredienserna att hålla sig uppe på fotografier, men jag har inte börjat använda den metoden än.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: